Idag skull jag ha framfört mitt tal för klassen men eftersom skolan datorer inte fungerade så ska jag göra det imorgon istället. Jag tänkte lägga ut det här så ni kan läsa och kommentera det!

"Jag har valt att skriva om min biologiska pappa för att han är en viktig person för mig. Utan min pappa är inte jag hel som person. När jag var åtta år gammal fick jag reda på en sak som skulle förändra mitt liv. Pappan som jag bodde hos var inte MIN pappa, det var ”bara” mammas man. Två år senare planerade jag och mamma att träffa min riktiga pappa. Äntligen kom dagen som jag hade väntat på så länge.

 Vi träffades på stan och när jag såg honom sprang jag fram till honom och han lyfte upp mig, sedan började han gråta. Vi umgicks hela dagen och åt middag tillsammans, han köpte allt jag ville ha och nu när jag tänker tillbaka på det så får jag en känsla av att han trodde att han kunde göra allt bra igen genom att köpa alla saker jag och min familj ville ha. Var har han varit i tio år?

Jag har träffat min pappa cirka fyra gånger och jag har aldrig fått varit ensam med honom och pratat om mina känslor, vilket jag tror skulle varit väldigt nyttigt för mig att få uppleva.

Anledningen till att jag inte har någon kontakt med min pappa just nu är för att han är en narkoman och psykiskt sjuk. Hans psykiska sjukdom har uppkommit när han var med i ett krig och han har nyligen suttit i fängelse för narkotikabrott ett antal gånger. Tidigare har han suttit i fängelse för kriminalitet då han har bränt ned sitt hem på grund av att ”rösterna sa åt honom att göra det”. Jag fick reda på allt samtidigt och det var väldigt mycket att ta in på en gång, det blev att jag mådde väldigt dåligt en period och jag stängde ute mina nära och kära för att jag var deprimerad.

Det har även funnits rädsla för att bli som honom, det vill säga en narkoman. Det är många frågor som jag skulle vilja ha svar på. Om han någonsin tänker på mig? Om han älskar mig? Om han vill bli frisk? Eller om han vill ha kontakt med mig? Det finns många frågor som jag vill och är tvungen att ha svar på för att jag ska kunna gå vidare med mitt liv och kunna hantera situationen som den är. 

Kan man älska en person man inte känner? Ja, det tror jag. Jag älskar min pappa för att jag vill och inte för att jag är tvungen. Hela mitt liv har jag hört negativa saker om honom. [...]                         

Han har ett till barn också, men hon och jag har inte samma mamma och vi är halvsyskon. Jag har haft mer kontakt med henne än vad jag har haft med min pappa och det är henne som jag har delat mina tankar med. Hon och hennes familj har alltid funnits där för mig ända tills några månader bakåt då hon har sagt upp kontakten med mig på grund av min sexuella läggning. Min pappa vet inte om att jag är homosexuell och det är jag väldigt rädd för att berätta eftersom han är starkt troende.

När min syster var på besök hos mig för några år sedan så ringde min pappa till henne medans han var påverkad av narkotika. Han skrek i telefon åt henne hur värdelös hon och jag var, hur många andra barn han hade och att han hade en ny familj att älska istället för oss. Han har bett om att få låna pengar av oss många gånger och när vi har sagt nej så har han blivit arg och inte hört av sig på flera månader. Innerst inne vet jag att han inte menade det han sa men det är svårt för mig att glömma de orden som han sa till mig och min syster. Jag tror att han sa så på grund av att han var påverkad.

En del av er kanske undrar om jag skulle vilja ha kontakt med honom och bo med honom om han ville och kunde. Svaret på den frågan är ja, det skulle jag vilja. Jag skulle förmodligen må väldigt dåligt men jag skulle ha fått svaren på nästan alla frågor och många sår skulle läka. Jag skulle definitivt ha gjort ett försök i alla fall och under en kort period skulle det ha fungerat. Jag vill att min pappa ska vara frisk men om jag skulle få välja att gå igenom det här igen eller att leva med honom och ha en pappa som är fullständigt frisk så skulle jag ha valt att gå igenom det här igen. Att vara utan en pappa har gjort mig till en starkare person eftersom jag har varit tvungen att klara mig utan honom i vissa situationer. Jag ångrar inget och jag tror att det är menat att det ska ha blivit så här.

När jag hör ”starka band” så tänker jag på två syskon som har en bra relation mellan varandra eller sin bästa vän. Även fast inte jag har någon kontakt med min pappa just nu så känner jag ändå ett själsligt starkt band mellan oss. Jag saknar honom och jag tänker på honom varje dag, han kommer alltid att vara min pappa och ingen kommer att ersätta hans plats."