Idag har jag varit på Kristallen då vi pratade om matschema och jag ska faktiskt
prova äta nästan allt som det står på detta schema:

Det är för icke tränade personer och all text i grönt äter jag och i rött gör jag inte i dagens tillfälle! När jag såg detta så fick jag en chock, 6 måltid om dagen! Det äter väl ingen mänsklig människa, eller?

kan inte du berätta lite om killen du dejtar för tillfället? man är ju nyfiken! du behöver ju inte nämna hans namn.....

Svar: Självklart kan jag det, kommer dock inte nämna hans namn eftersom jag inte vet om det är okej med honom om jag gör det osv. Jag försöker lära känna honom, vi vill båda ta det lugnt och inte rusa in i något förhållande. Han är snäll, gullig, fin, snygg, het och helt underbar. Han gör mig glad och det är nog huvudsaken. Men jag behöver ta hand om mig själv och det förstår han nog! Big +

Hur mycket ska man behöva ta egentligen? Det känns som om det händer saker hela tiden och jag orkar inte längre. Jag vill inte ha det så här, men det är så svårt att kämpa och så lätt att ge upp. Varför är det så? Alla frågor jag har, inga svar jag får. Ni säger att det är mitt fel, it's not. Jag är inte egoistisk, jag ger inte upp. Om man ger upp är man egoistisk men jag, jag är en kämpe. Jag vill inte ha det så här och därför är jag ärlig, öppen och talar om mina problem, erfarenheter och tankar. Förnekar ni sanningen? Jag förstår inte vad det är för fel på er, något är det ju iallafall. Jag är kluven och nere i botten just nu, jag står mellan att kämpa och att ge upp. Så fort jag tar intiativet att kämpa händer ännu en negativ sak så jag sänks ännu mer. Just nu är jag på nollan, 0. Jag står mitt i mellan att kämpa eller att ge upp. Jag vill ge upp men jag får inte, livet är inte lätt. Livet är inte lätt, det är en överskattad mening som folk använder i ett litet syfte. Det går inte över, jag vill vara kvar. Jag hör vad ni säger men vad är det ni säger? Ni har inte mycket att säga. Vad är det ni säger? Förstår ni inte hur fel ni beteer er? Hur mycket fel ni ger era stackars barn. Mitt hjärta slår, varje gång ni säger hur fel jag har, hur fel jag är så inbillar jag mig själv att jag begår misstag. Utan min omgivning som stöttar mig skulle jag inte finnas kvar. Hur begär ni er åt? Allt borde börja om, alla minnen borde rensas men vad skulle vi vara då? Ingenting. Ni borde be om ursäkt för att ni aldrig sagt förlåt, du sa det inte till mig.

Jag är mer än bara ett val, jag är mer än bara en siffra. Jag vägrar att bli bortglömd. Jag tar en chans och försöker ta över. Tack för alla fina kommentarer jag får, både här och på facebook. När ni som följer min blogg lägger till mig på facebook och ger mig komplimanger hur bra jag är gör mig smickrad och lycklig för en stund. Jag ska försöka tänka postivt, för i allt negativt finns bra saker och i allt tragiskt finns komika saker också. Jag vill tacka mina vänner som finns och försöker förstå, jag vet att det inte är lätt men jag försöker. Det är mitt mål med allt, att försöka.

från i fredags

Haha, kanske jag skulle berätta varför jag varit på sjukhuset?!  Jag tror att i slutet av denna månad är min otursmånad, då jag iförrgår åt en lussebulle med Emelie och hennes mamma. Jag märkte hur det började klia på halsen och hur röd jag var. När jag skulle hoppa in i duschen kom jag på att det var mandel i bullen och ringde 1177 och sa att jag fick en allergisk reaktion. Jag fick åka in till södertulls jourmottagning där jag fick hjälp direkt. En antihistamin tablett som tog bort klodan och sedan TRE pvker, nålar i armen samtidigt där jag fick kortison intravenöst som tar bort svullnader. Fick nästan adrenalin också men det gick över så pass fort, åkte sedan hem. Bra första advent liksom  haha.. Sen igår i skolan fick jag en tavla på fingrarna, dom svällde upp och naglarna är blåa, kunde inte röra på fingrarna så jag fick gå till skolsköterskan som skickade mig vidare till hälsocentralen, från hälsocentralen till väntetid, hälsocentralen igen och därifrån till röntgen men det visade ingenting som tur var.. Förmodligen en liten blödning bara . Men har ju ont i fingrarna men det går bättre för varje timme, skönt. Sånt här ska bara hända mig liksom, haha och det förvånar mig inte om jag ramlar och bryter benet imorgon eller så..? Haha, puss på er!

guuud så söt ;O
några frågor :)
Var du bög vid den åldern oxå?
elelr vilken ålder belv du de i? :)
oh hur reagera alla att du blev de?
Hur sa du det till dina föräldrar? hur tog dom de:)
tappade du några kompisar för att dom tyckte det var fel att vara bög?

tack sam för svar!

Svar: Hej på dig! Jag var inte bög när jag gick i sexan utan när jag kom upp i åttonde
klass började jag känna attraktionen av killar också, men även tjejer. Det var då jag blev
bisexuell och för cirka ett år sedan (lite mer) så kom jag ut som homosexuell. Min omgivning
reagerade fullt normalt och de blev inte så chockade. Till min mamma skickade jag ett sms
efter jag såg en film om lesbiska tjejer, haha! Hon tog det jättebra, min pappa vet ej dock
något än eftersom han bor i Malmö och jag har inte sån bra kontakt med han ännu..

Jag förlorade inga vänner, kram!!

Kolla vad jag fick på posten idag! 2 biobiljetter, men det stog inte vem det varifrån?!
Så det får bli bio en gång med bästa vän och en gång med

Här kommer lite sena videobloggar..