Jag vet inte vad jag ska skriva. Så här splittrad har jag inte känt mig på länge, jag vet inte vad jag orkar med längre och ju längre tid det går innan man tar tag i det, ju värre blir det känns det som. Men jag måste tänka på mig själv, om jag vill må bra någongång. Jag måste vara "elak", inte "bry" mig, tänka på mig själv, vara egoistisk osv. Det har jag dessutom rätt till att vara. Jag vet att du har ställt upp för mig i alla lägen, du har varit så som en vän ska vara, du har funnits där som man ska. Men jag kan inte ta emot det längre och jag kan inte göra detsamma, tyvärr. Jag kan inte och jag vill inte. Självklart vill jag inte ha det så här, men jag är inte säker på hur man ska vara en bra "kompis". Jag har haft mycket vänner, periodvis och ja, jag pendlar för att det är jag som person. Men när man kommer för nära mig, blir jag rädd och tar avstånd. Och jag vet att jag inte är ensam om det, det vet jag. Jag vill inte att ni ska bry er om mig så mycket, lita på mig eller vara "bästa vänner" till mig, för sanningen är - att jag förtjänar det inte.

Och sanningen är också att jag vet inte om jag vill ha det så. Jag trivs bäst ensam, jag känner mig själv bäst och jag vet vad jag vill. Jag är mig själv när jag är med mig, jag gör vad jag vill, jag kan ha roligt med mig själv och jag litar fullt ut på mig själv, och det är den enda personen jag litar på fullt ut och enligt mina erfarenheter kan man inte lita på någon, så som man tror man kan.

Alla ljuger, alla snackar skit någon gång, alla är elaka ibland, alla är det, ALLA. Det är därför jag inte litar på någon. Jag kan ge er ett tips också, ljug inte för en lögnare.