Jag föddes den 19 november 1992 i Gävle. Jag var en pojke med stor kaluffs på huvudet när jag kom till världen. Tretton månader senare fick jag en lillebror och några år efter en lillasyster. Vi var en familj, en pappa, en mamma och barn, så som en familj "ska" vara.  När jag var liten fick jag reda på av min mamma, att pappan jag trodde var min pappa, inte var min egen pappa. Han var mammas man, pappa till mina lillasyskon. Chocken kom som förväntat och när ett barn får veta att sin egen pappa inte finns i omgivningen kan det växa mycket tankar.

Vem var min pappa? Är jag adopterad? Var är min pappa? Vad heter han? Varför har ni inte sagt något tidigare? Det kändes genast fel att kalla min låtsaspappa för pappa, han var ju inte min pappa. Jag drog mig undan och blev ensambarn, jag umgicks inte med mina syskon längre och jag kände mig inte delaktig i familjen.

Flera år efter fick jag träffa MIN pappa, han var utländsk, från Libanon, han luktade gott och lukten kommer jag även ihåg idag. Han var stor, han var mulatt och hade vita tänder. Första gången vi träffades började han att gråta och skämde bort mig och min familj med mat, presenter, bil, DVD och sådana saker. Nu i efterhand tänker jag på om det kanske skulle vara någon form av kompensation för att ersätta alla tolv år av förlust.

Ett halv år senare berättar min mamma ganska mycket information om varför han aldrig funnits i mitt liv. Han var tillsammans med en annan kvinna efter jag föddes och jag fick då reda på att jag har en lillasyster till, en halvsyster. Henne träffade jag på kanten också, men i samma veva fick jag reda på att pappa, har en psykisk sjukdom på grund av skottskador och psykiskt trauma efter medverkan i ett krig. Han har suttit i fängelse på grund av mordbrand och även då varit narkoman men att han även nu var drogfri. Jag fick träffa honom några gånger till innan telefonsamtalet från han kom.

Jag hörde mamma i köket prata i telefon, vi hade inte hört från pappa på ett tag och jag blev uppspelt när jag märkte att det var han som mamma pratade med. Hon gav mig telefon och han var så konstig, han pratade om att jag inte var hans barn och att han vill ha pengar. Pengar till knark. Inte pengar till min födelsedag. Inte pengar för att komma och hälsa på. Inte pengar till en present. Pengar till knark. Pengar till knark ville han ha. Då kom beskedet, han har börjat med knarket igen och han var påverkad när han pratade i telefon med oss. Då sa vi upp kontakten med honom och han försvann ur våra liv.

För två år sedan, på en fredag ringde Socialtjänsten i malmö till mamma, som berättade att pappa åkt in i häkte för narkotikabruk och narkotikainnehav. På måndagen ringde jag tillbaka för att försöka få kontakt med honom, då hade de släppt honom. Jag ringde runt hela Sverige men ingen kunde hjälpa mig.

För cirka två månader sedan ringde Socialtjänsten igen, med samma besked. Jag gav inte upp. Alla dessa tankar med om han lever ett bra liv, om han fortfarande droger, om han ens är vid liv skar mitt hjärta i delar och jag saknade min pappa så otroligt mycket att det gör ont. Jag bestämde mig för att ta reda på allt som fanns om händelsen och jag pratade med poliser i Malmö för att få reda på allt. Dagar senare åkte jag ner för att leta efter honom men kom tillbaka till Gävle tomhänt helgen efter. Jag hade hoppats på en student och jul tillsammans med min pappa. Nu vet jag inte om han lever.



Det är svårt att förklara så mycket om honom, hemska minnen ligger långt in i mig och när jag försöker skriva så mycket som möjligt känner jag tårar rinna ner från kinden och önska honom en God jul var han än befinner sig. Hej pappa.

Att ha bra självförtroende tycker jag är bra, innan ni dömer människor på förhand så kanske ni kan tänka på att om man ser ut så här från början och ser ut så här sen så kan man få bra självförtroende och det inte är något fel.

När vänner inte förstår varför jag inte vill gå på till exempel en fest, eller en speciell krog så blir jag frustrerad. Det är ju inte så att jag bara inte vill, saken är att om man blivit misshandlad flera antal gånger eller övergripen sexuellt som jag blivit av fulla människor så börjar man tänka vad man måste tänka på vid sådana tillfällen, att inte åka buss ensam, inte gå ensam, vara tyst i vissa tillfällen, vara osynlig i vissa tillfällen eller att undvika ställen. Tyvärr är det så jag är tvungen att göra, jag tänker inte utsätta mig för något som jag inte vill. På Goya är det iallafall (Tro det eller ej) mindre homofober, men varje gång jag befunnit mig på Slick så har jag alltid fått höra "Jävla äckel bög" eller liknande och på juldagen då jag ska ut så vill jag ha ROLIGT och inte något äckligt tjaffs. Förstå det eller inte, det är upp till er men ni kan ju för fan säga till att ni kanske tänker gå på andra ställen än planerat så jag vet.
'

"Har du hört den där nya låten med Lordi? Hallelujah heter den :)"

"Hej! Vi har just nu Clubdagar på H&M då du får 0,4% rabatt på 3 varor. Ej fler SMS? Ring BRIS."

Förlåt att bloggningen tagit pauser då och då men det är ganska jobbigt att gå upp FEM på morgonen ganska många dagar i veckorna eftersom jag praktiserar.. Men jag trivs så underbart bra och min handledare är bäst. Kunde inte fått det bättre och det får mig att må bra. Och ST-Läkaren på min avdelning, det finns inga ord som kan beskriva hur snygg han är. Jag blir så blyg och ååååååååååååååh.. want him!

http://gd.se/nyheter/gavle/1.4213801-sam-avvisas-till-barnhem-i-irak