Jag vet nu varför jag gjorde det och varför jag gjorde som jag gjorde. Jag har äntligen hittat tillbaka till mig själv och min kurator, som jag går hos nu (glömt att skriva det för er) har fått mig att inse vilken resa jag gjort. Jag ska ha den tanken när det negativa slår till. Jag har dessutom blivit helt fri från min depression vilket känns underbart skönt. Kommer dock alltid vara känslig att hamna tillbaka till ett svart hål men det är inte säkert. Jag har varit där, bokstavligen och jag ska uppåt.

Det var dock inte depressioner det här inlägget skulle handla om hade jag tänkt. Inlägget ska handla om kärlek och lycka. Lycka ses hela tiden som en destination men sanningen är att det är ett tillstånd, ett humör. Om man är lycklig i vissa stunder, fram och tillbaka så är man i princip lycklig tror jag. Och det är inget fel med att vara ledsen, det är också ett tillstånd, lika hunger. Hungrig är man, det pendlar efter tiden och det är lika med lycka - det är ett humör - inget mål.

Vissa säger att, om man finner sin kärlek blir man lycklig. Men man kan inte BLI lycklig, det är du själv som bestämmer över ditt eget liv och du vet vad som är bäst för dig. Lycka finner du när du själv insett detta faktum. Faktumet är att lycka inte är något mål, remember that.

Jag vet varför jag gjorde som jag gjorde. Alla människor är i behov av något, vissa bekräftelse, vissa uppmärksamhet medans jag är i behov av att min trygghet, det vill säga att min omgivning mår bra. Det gör att jag inte faller tillbaka i något negativt. Förhållanden i allmänhet för mig är något positivt, men jag kan inte vara med någon som själv mår psykiskt dåligt.

Jag behöver någon som är glad, någon som får mig att ha fötterna på jorden, någon som är stabil och har en balans inom sig själv. Det smittar av, det gör det på alla. Umgås du med någon som mår dåligt kommer den personen att ta ner dig i djupet oavsett om den personen vill det eller inte.

Fan, det här blev ju ett bra inlägg tillslut.. ;)