Jag vet nu varför jag gjorde det och varför jag gjorde som jag gjorde. Jag har äntligen hittat tillbaka till mig själv och min kurator, som jag går hos nu (glömt att skriva det för er) har fått mig att inse vilken resa jag gjort. Jag ska ha den tanken när det negativa slår till. Jag har dessutom blivit helt fri från min depression vilket känns underbart skönt. Kommer dock alltid vara känslig att hamna tillbaka till ett svart hål men det är inte säkert. Jag har varit där, bokstavligen och jag ska uppåt.

Det var dock inte depressioner det här inlägget skulle handla om hade jag tänkt. Inlägget ska handla om kärlek och lycka. Lycka ses hela tiden som en destination men sanningen är att det är ett tillstånd, ett humör. Om man är lycklig i vissa stunder, fram och tillbaka så är man i princip lycklig tror jag. Och det är inget fel med att vara ledsen, det är också ett tillstånd, lika hunger. Hungrig är man, det pendlar efter tiden och det är lika med lycka - det är ett humör - inget mål.

Vissa säger att, om man finner sin kärlek blir man lycklig. Men man kan inte BLI lycklig, det är du själv som bestämmer över ditt eget liv och du vet vad som är bäst för dig. Lycka finner du när du själv insett detta faktum. Faktumet är att lycka inte är något mål, remember that.

Jag vet varför jag gjorde som jag gjorde. Alla människor är i behov av något, vissa bekräftelse, vissa uppmärksamhet medans jag är i behov av att min trygghet, det vill säga att min omgivning mår bra. Det gör att jag inte faller tillbaka i något negativt. Förhållanden i allmänhet för mig är något positivt, men jag kan inte vara med någon som själv mår psykiskt dåligt.

Jag behöver någon som är glad, någon som får mig att ha fötterna på jorden, någon som är stabil och har en balans inom sig själv. Det smittar av, det gör det på alla. Umgås du med någon som mår dåligt kommer den personen att ta ner dig i djupet oavsett om den personen vill det eller inte.

Fan, det här blev ju ett bra inlägg tillslut.. ;)

 
...att det är JAG och bara JAG som gör alla skyltar, smådetalj design och alla pilar i bloggen? Till och med denna "visste du..?" skylten har jag gjort, alla pilar, alla texter. Det har jag gjort i Photoshop.

Jag har bestämt mig nu, vad jag vill, vad jag klarar av, vad jag orkar med och vad jag känner. Jag vill inte längre, det är mitt val och mitt val påverkar dig. Men jag har kommit på vad som drar ner mig och det är du. Det är sanningen och sanningen sårar. Men hellre det än att ljuga mer. Jag förtjänar inte dig, jag är inte tillräcklig och nu är det över. Jag vill inte må dåligt längre, så låt mig vara och acceptera mitt beslut. Jag kommer inte ersätta dig med någon, men jag kommer göra det jag inte kunnat gjort medans jag haft dig och det är att leva.

Ni får vara arga på mig, det får ni men jag tänker inte ödsla energi på detta längre för det finns viktigare saker att lägga ner den på. Jag ska gå ut skolan med ett leende och lämna det förflutna så som jag vill lämna det. Du har alltid funnits för mig och jag har aldrig funnits på dig så som man ska och inse verkligheten nu - jag är inte någon bästa vän. Detta tar inte bort mina känslor, oavsett vad du tror. Jag har sårat dig för många gånger och nu får det vara nog. Jag är inte bra, inte för dig.

Jag tror jag inte riktigt bearbetat klart allt som jag varit med om än. Har nyligen pratat om uppmärksamhet, självkänsla och att triva med sig själv i en diskussion som jag och mina vänner hade. Det slog mig, att jag förtjänar min uppmärksamhet jag får. En uppmärksamhet får jag för min sexuella läggning, vilket jag inte kan rå för. En är för mitt goda utseende och många av ni som läser min blogg tror att jag skriver för att andra ska tycka synd om mig men så är det inte. Det är en bearbetning för mig och jag vill endast hjälpa andra, jag bloggar 60% för mig själv och resten för er, som har varit med om liknande saker.

Jag ska berätta en sak, jag gick med luva varje dag i skolan i 2 år. Jag gick inte till matsalen för det var den värsta platsen på jorden som jag visste existerade. Jag gick med en röd tjocktröja på vintern, på sommaren och jag tog aldrig av mig luvan för jag skämdes över den jag var, jag skämdes över mitt utseende.

Jag blev självklart mer mobbad över det, hur snyggt är en röd luva liksom? Det är därför mitt självförtroende är på topp idag då jag jämför mig med hur jag såg ut förr. Jag är smoking hot om man jämför och jag lovar er, jag får lov att jämföra mig själv.

När jag skaffade en vinterjacka och kom till min "avdelning" på skolan så började ALLA applådera. Förstår ni vilken känsla det var för mig? Det var pinsamt, men det var ändå en situation jag själv satte mig i. Jag gick med LUVA, fattar ni? Jag skämdes så jävla mycket och lärarna fattade inte ett skit. Sofiedal hette skolan som jag gick på och det gjorde mitt liv till ett helvete, både eleverna men också lärarna.

Därför kan jag säga att jag förtjänar min uppmärksamhet och jag tycker om den och jag är i behov av den. Det kanske inte ni är men det är så jag är och jag står för den jag är.

Uppmärksamhet för mig är inte när alla kollar på mig, tycker om mig och säger att jag är snygg. Uppmärksamhet för mig är när folk respekterar mig, lyssnar på vad jag säger, ger mig komplimanger ibland och tycker om mig. Jag lovar, jag förtjänar det goda jag har idag.

Den 11 december 2010 var jag hos en kille som jag träffade för tillfället. Vi var hos honom och det var på kvällen, han somnade och jag var jättetrött men eftersom han skulle upp tidigt så sov jag hemma istället. Han frågade om jag ville sova kvar men jag sa nej. Jag tog fyran därifrån och bytte till tolvan på stan. På bussen vid stan ser jag hur M.T är jättefull och sätter sig bredvid mig, tar på mig och lägger handen på mitt lår och uppåt. Jag visade tydligt att jag inte ville men det hjälpte inte. M.T klämde så att det gjorde ont och jag fick panik, jag kunde inte kliva av bussen för han satt för, jag var längst in. Jag kunde inte andas men jag lyckades komma bort från honom och han jagar mig hem, jag får panik och ringer Emelie och sen ringde jag polisen men inte i syfte att jag skulle anmäla utan att jag ville att M.T ville komma hem ordentligt. Men han var "vilse" och var jättefull, därför ringde jag. Vad skulle jag göra? Jag kände ju M.T lite smått, eller vi visste vilka varandra var. Tillslut blev det rättegång, han blev skyldig och åkte på rejäla böter och fick betala skadestånd gentemot målsägande. M.T förnekade allt och han dömdes till sexuellt ofredande.

Jag kan idag inte se honom, jag kan inte åka buss och sitta vid platsen jag satt, jag får flashbacks men jag har kommit över det fort och jag har insett att man måste gå vidare för att kunna må bra. Alla har sitt val och jag väljer att må bra.

Enligt lag får jag berätta vem du är, inför alla eftersom Sveriges lagar lyder: "Om domstol har dömt dig skyldig till brottet är du skyldig, och inget är sekretessbelagt."

Älskar Judith och Judith! ;D

Då var rättegången avklarad! Tack för all stöd ifrån er läsare - behövde verkligen den korta pausen efter men nu är jag back on track. Jag tänkte berätta hur det är att sitta i en rättegång och hur allt går till. Först anmäler man brottet som leder till att polisen börjar en förundersökning som betyder brottsundersökning. Där samlar poliserna bevis och sedan skickas bevismaterialen och alla förhör till åklagarmyndigheten som väljer om åtal ska väckas eller inte. Om det väcks betyder det att rättegång kommer ske. Det är en hemsk känsla att överhuvudtaget vara med om ett brott, se ett brott, behöva vittna osv, men det är också hemskt att sitta i tingsrätten och återuppleva händelsen, speciellt känsliga punkter.

Jag har blivit misshandlad förut, på grund av min sexuella läggning och det är inte roligt för mig, även om jag är 110% öppen med vem jag är och vad jag tycker om så var det hemskt att behöva berätta i en rättegång om det. Det är som att blotta sig helt och hållet.

Jag har varit målsägande/offer i en rättegång TRE gånger nu och jag är endast 18 år. Det ska inte behöva vara så här. Första gången var det misshandel, efter det var det övergrepp i rättsak och nu sexuellt ofredande. Som sagt så är det väldigt känsliga saker och allt handlar om vem jag är som person.

Även fast jag "vann" i den här rättegången så känns det inte så mycket bättre. Mitt skal har förstörts, jag har blivit kränkt, jag är rädd, jag är mosad och jag är sårad. Det gör mig väldigt frustrerad, jag vill inte bo här - på grund av dessa anledningar.

Såg en insändare i tidningen idag, asbra var den och så sann så sann.

"Vi lever i ett av världens bästa länder att leva i men gnäller över alltind. Om radio- eller TV-programmen inte passar dig - byt kanal, det finns många bra att välja på. Om ingen ser eller lyssnar så kommer programmen att läggas ner, var så säker. Man klagar påp reklamen i TV, men om vi inte hade den - när skulle vi då gå på toa, ladda kaffepannan och så vidare?

Om grannens katt skiter i rabatten, se det positivt för gödsel behövs. Om grannen röker på sin balkong - stäng din dörr. De flesta som säger sig inte tåla rök ljuger, det är rökare de inte tål. Skulle alla svenskar sluta röka så skulle man bli tvungen att höja skatten för alla, även för gnällspikarna. På varje cigarett är skatten för närvarande 1 krono och 29 öre, tänk på det! Och att rökarna kostar sjukvården mycket håller jag inte med om.

Jag har själv rökt i över 50 år och legat på sjukhus fyra gånger, två förlossningar, en blindtarmsoperation och ett olycksfall. Och kostar det mera att vårda en lungcancerpatient än en som har andra cancerformer? Eller alla idrottsskador, alla överviktiga, alla alkoholrelaterade, alla fortkörare som orsaker skador på sig själv och andra, alla äventyrare. Det är jju också självförvållat, eller hur?

De som verkligen har anledning att gnälla är de stackars människor som lever under förtryck, de som svälter, som inte har rent vatten, som inte har tillgång till sjukvård, som drabbas av torka, flodvågor, jordbävningar, översvämningar, vulkanutbrott, epidemier, krig. Om man jämför så är våra problem just bara kattskit!"

Ni kommer aldrig förstå vad jag genomgått, allt jag skrivit i min blogg som jag varit med om är bara en fjärdedel. Det är bara en som vet mest om mig och det är Emelie. Ni kommer aldrig förstå hur stark jag är. Sanningen är att om någon annan skulle vara i min position skulle den personen, med stor sannolikhet varit död och det säger jag inte bara för att utan för att många vuxna säger det till mig. Idag träffade jag en psykoterapeut. Han frågade mig hur jag klarat av allt? Hur jag lever? Förstår ni hur skönt det känns att få en bekräftelse av en expert när det handlar om min styrka och svaghet? Jag svarade, det förstår jag nog inte själv och det är på grund av en flicka. En person har dragit upp mig från ett stort mörker, ett stort hål. Förstår ni? EN människa, en liten med så lite erfarenhet och kunskap om ångest, deppression och ätstörningar har kunnat rädda mig från att inte dö! Den personen heter Emelie Maria Sundberg och allvarligt talat borde alla få ha sin egen Emelie. Det tycker tillochmed min läkare på hälsocentralen. Hon har fått mig sluta med så mycket negativa saker, alkohol och olagliga saker som jag har hållt på med. Hur många skulle orka leva när man har en pappa som missbrukar, har varit mobbad, är homosexuell, blivit misshandlad två gånger, hotad en gång, snattat, har/haft matproblem i över ett år, sömnbesvär över ett år, bråk med släkt, släkten säger upp kontakten med han eller hon över en gång, ekonomiproblem, rökare, ingen bra relation till sin bror, varit fysiskt sjuk flera gånger, opererat sig tre gånger och annat? Om du multiplicerar det där med 3 så får du fram alla saker som JAG varit med om och är med om. Fattar ni då? Inte ens jag fattar.

Fick en kommentar angående varför jag skriver om "mina" vänner i sandviken och nu har jag bestämt mig för att vara ärlig och berätta allt, oavsett vad dom tycker om det. Jag har min blogg som ett intresse och som dagbok och därför kan jag skriva ut det här, jag är öppen om saker. Det började med att jag gjorde slut med Johannes, sen fick jag reda på att han och Emma, min "kompis" i sandviken började prata med varandra. Jag kände ett hugg i magen, för att jag tidigare varit med om liknande situation då det slutade negativt för min del. Men visst, dom fick snacka med varandra. Efter det sa jag upp kontakten med en tjej i Sandviken vid namn Sandra som jag inte tycker om för ett öre, tycker inte om hennes beteende, hennes sätt att bemöta sina vänner och hon och jag var inte lika alls, jag har ju som sagt ett val att förändra mitt liv och jag plockar bort dom som inte förtjänar att vara min vän eller dom som bara sårar mig, vilket jag gjorde med henne.

Efter det får jag reda via Emma att hon och Johannes, samt några till var ute på krogen tillsammans EFTER jag sa att dom bara fick prata med varandra, inte träffas. Jag vill inte bli bortvald, jag vill inte känna mig utanför och det var anledningen till varför jag sa till både Johannes och Emma att dom inte fick träffas och om dom skulle göra det ville jag att dom skulle berätta det för mig. Emma sa att det inte skulle hända, jag var ju hennes "bf" och hon älskade mig, så varför skulle hon göra en sån sak tyckte hon själv.

Sen säger Emma som det var via facebook till mig - att dom hade gått ut på krogen tillsammans men att det var Johannes idé & att Sandra och Johannes har sovit med varandra hos honom efter krogen. Det tycker jag är så jävla äckligt och patetiskt, hur kan man göra så?

Medans Emma skrev det till mig sa hon att jag INTE fick säga det till NÅGON, jag lovade. En halvtimme efter kommer Johannes till mig, (som typ varje jävla dag den veckan) och jag frågade honom om han ville säga något eller berätta något - men inte alls. Inget hade hänt. Då ställde jag han mot väggen och skrek och sa allt jag kände. Fyfan vad äcklig fittig stil alltså. Han erkännde och sa att det var fel av honom men han säger (tvärtemot Emma) att det var Emmas idé att förfesta hos honom och sedan gå ut på nivå. Jag ringde sedan upp Emma och frågade om det var sant och sen sa jag också att jag har sagt allt till Johannes för att jag inte brydde mig ett smack om deras relation förstörs på grund av något som hon säger till mig.

Vad gör inte den falskaste människan i världen, Emma? Jo hon ljög SAMTIDIGT som hon säger att jag ska svära på mitt liv att inte säga något till Johannes eller någon annan. HON LJÖG FÖR MIG. Hon är så jävla vidrig och en människa man inte kan lita på. En "bf", sanningen är att jag ångrar hela vår vänskap. Äckliga människor det finns i såna förorter alltså.

Hur ska en vän vara? Jo, ärlig, snäll, omtänksam, ska finnas där för en och man ska kunna lita på varandra. Det är det viktigaste tycker jag. Har hon ens uppfyllt något av de kritierierna? Nej. Hon förtjänar verkligen inte att vara min vän. Och sen så började en till sandviksbo bråka med mig och håller på och trackar mig att jag inte borde sätta krav på om Emma och Johannes ska få snacka eller inte och jag svarade att jag inte ens har gjort det, det är inga jävla fucking horkrav jag ställer, det var en självklarhet. EN självklarhet, men som sagt. Om jag betydde något för den människan skulle hon aldrig ha gjort så här. Jag sa upp kontakten med henne också, orkar inte med några som ska lägga sig i. Sen säger Emma att en till "kompis" vid namn Emelie W också vill träffa Johannes, så sa upp kontakten med henne också. Ni förtjänar inte att vara min vän, ingen av er.

När jag och Emelie åkte till Stockholm fick jag reda på att Johannes hade hackat sig in på min facebook och kollat igenom mina mail, han sårade mig så grymt och nu säger han att det är JAG som är omogen! Haha, visst är det patietiskt? Visst, jag kanske inte är mognare än vad du är men du är förfan 21 år gammal och du borde veta bättre, plus att jag kommer bli mognare än vad du någonsin kommer bli.

Sandra har ringt mig en gång också och försökt skällt ut mig, men haha! Jag garvade bara och använde allt emot henne. Hon borde inte lägga sig i för hon har ingenting med det här att göra. Hur skulle världen se ut om alla la sig i sina vänners bråk? Jo, det skulle vara krig.

Och anledningen till att jag försöker såra dig så himla mycket är för att det är roligt, inte för att jag mår bra utav det utanför att du förtjänar att smaka på samma medicin. Och nej, jag har inget förhållande - it's a PR-trick bitch.

Så min slutsats: Emma E, Emma H, Sandra E och Johannes B - fuck you all!
Och jag älskar inte honom längre nej, fyfan aldrig.

Vet ni? Ibland kan jag känna mig så jävla grym och den känslan har jag just nu. Det är mycket som har hänt, speciellt igår. Igår så vaknade jag och kände samma ångest som vanligt över att gå till skolan, missade nästan bussen också. Igår så fick jag kommentarer från mitt ex kompis som håller på och drygar på mig och det fula är att jag inte tar åt mig. Det enda som jag blir så arg på är att han har berättat alla mina misstag för henne, så hon sitter här och kommenterar det haha. Patetiskt va? Visst, jag mår inte bra men det är inte mitt fel. Jag har gjort mycket elakt mot Johannes som är mitt ex, men det är han som går in på min facebook och kollar igenom mail. Det är ju för fan patetiskt, nog om honom och nog om hans "vän". Har ju som sagt mycket att säga till henne som Johannes tycker. Men jag är som sagt MOGEN och håller det för mig själv. Iallafall så när jag kom hem så åt jag och sen pratade jag och mamma om min artonårs dag eftersom det börjar närma sig! Så himla roligt. Försökte även ringa min släkt som jag har - nu blir det komplicerat här för er som läser inlägget. Jag har en släkt men ändå inte. Vi har gått igenom mycket och jag kände att jag vill ändå att de ska komma på min artonårs dag med tanke på att de ändå funnits där för mig hela livet. Jag ringde och en ville komma, sedan en till och sedan en till. Sista samtalet jag ringde var till en ganska nära släkting som inte vet om dom ville komma för att jag inte hört av mig. Men som om dom har gjort det då? Nej! Fan heller, och just nu så kommer jag inte gå in på det mer ( förutom att jag ringde upp personen i fråga och ställde dom mot väggen och bad dom skita i mig ). Jag är så duktig och så mogen för min ålder och alla ni som kommenterar kritik - jag tar inte ens åt mig och det är en viktig och en grym känsla att inte ta åt sig när man får se vad människor tycker och tänker om en. Jag bryr mig helt enkelt inte! Jag duger som jag är, jag är bra och alla har sina brister och alla gör sina misstag. Dom som inte känner mig tror bara en massa saker och det är inte rätt att snacka skit om den personen när man inte känner den. Det är så fegt, menmen! Jag är bra. Det är jag.

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev om ett hemligt projekt? Well, hade tänkt berätta det nu men vågar inte.  Okej.. Jag har bestämt mig för att när jag blir myndig ska jag börja donera sperma för att hjälpa par som inte kan få barn, ensamstående kvinnor som vill ha barn och det viktigaste: Homosexuella som inte kan få barn. Det blir ju då lesbiska men homosexuella som homosexuella när det gäller detta  Vad säger ni?! Häftigt va? Om ni vet något om detta så uppskattar jag om ni kan hjälpa mig för jag vet i princip ingenting, väntar på svar från en klinik. Blir nervös bara jag tänker på det och ja, men kom med åsikter! Vill argumentera

I det här inlägget tänkte jag skriva om min pappa och känslan av att få reda på att sin förälder har åkt in i fängelse. Självklart finns det inge positivt med det! Varje gång man får ett samtal från socialstyrelsen, polisen eller mamma så hugger det till lika hårt varje gång i magen när dom berättar att han har åkt in igen. Jag börjar vänja mig vid tanken men känslan är lika jobbig varje gång det händer. Varför just min pappa? Och vad håller han på med? Det är två frågor som rullas runt i tankarna hela tiden, orkar inte med det längre. Jag fyller 18 om en månad, det betyder att jag blir myndig då. Det betyder också att socialstyrelsen eller polisen eller någon annan kommer att höra av sig till mig, varje gång, när min pappa åker in i fängelse. 2009 kom det en lag som säger att de är tvungna att underrätta familjen. Det kan både vara positivt och negativt, mesta dels negativt med tanke på att det inte ens bör hända. Det är bra att dom berättar men det dåligaste är att om man vill ha kontakt med honom måste man ta reda på nummer till utredaren samt namn när man inte ens vet hur det ska gå. Första gången dom ringde så ringde jag ungefär 16 samtal, runt om i Sverige där dom kopplade mig hit och dit då jag försökte få tag på honom eller hans utredare. Det är inte mitt ansvar men jag kände att jag VILLE göra det. Det dåliga var också att när jag fick tag i hans utredare hade dom släppt honom, de kunde inte göra något. Det var försent, all jobb (även om det inte var så mycket, bara samtal så var det ändå jobbigt) Tidigare har en person ringt mig och frågat om vi visste var han befann sig, det var hans kompis och läkare som ville hjälpa honom. Inget resultat. Nu vet jag inte var min pappa är. Min pappa tar droger, han har inget hem och jag har ingen pappa