Jag vet nu varför jag gjorde det och varför jag gjorde som jag gjorde. Jag har äntligen hittat tillbaka till mig själv och min kurator, som jag går hos nu (glömt att skriva det för er) har fått mig att inse vilken resa jag gjort. Jag ska ha den tanken när det negativa slår till. Jag har dessutom blivit helt fri från min depression vilket känns underbart skönt. Kommer dock alltid vara känslig att hamna tillbaka till ett svart hål men det är inte säkert. Jag har varit där, bokstavligen och jag ska uppåt.

Det var dock inte depressioner det här inlägget skulle handla om hade jag tänkt. Inlägget ska handla om kärlek och lycka. Lycka ses hela tiden som en destination men sanningen är att det är ett tillstånd, ett humör. Om man är lycklig i vissa stunder, fram och tillbaka så är man i princip lycklig tror jag. Och det är inget fel med att vara ledsen, det är också ett tillstånd, lika hunger. Hungrig är man, det pendlar efter tiden och det är lika med lycka - det är ett humör - inget mål.

Vissa säger att, om man finner sin kärlek blir man lycklig. Men man kan inte BLI lycklig, det är du själv som bestämmer över ditt eget liv och du vet vad som är bäst för dig. Lycka finner du när du själv insett detta faktum. Faktumet är att lycka inte är något mål, remember that.

Jag vet varför jag gjorde som jag gjorde. Alla människor är i behov av något, vissa bekräftelse, vissa uppmärksamhet medans jag är i behov av att min trygghet, det vill säga att min omgivning mår bra. Det gör att jag inte faller tillbaka i något negativt. Förhållanden i allmänhet för mig är något positivt, men jag kan inte vara med någon som själv mår psykiskt dåligt.

Jag behöver någon som är glad, någon som får mig att ha fötterna på jorden, någon som är stabil och har en balans inom sig själv. Det smittar av, det gör det på alla. Umgås du med någon som mår dåligt kommer den personen att ta ner dig i djupet oavsett om den personen vill det eller inte.

Fan, det här blev ju ett bra inlägg tillslut.. ;)

 
...att det är JAG och bara JAG som gör alla skyltar, smådetalj design och alla pilar i bloggen? Till och med denna "visste du..?" skylten har jag gjort, alla pilar, alla texter. Det har jag gjort i Photoshop.

Jag har bestämt mig nu, vad jag vill, vad jag klarar av, vad jag orkar med och vad jag känner. Jag vill inte längre, det är mitt val och mitt val påverkar dig. Men jag har kommit på vad som drar ner mig och det är du. Det är sanningen och sanningen sårar. Men hellre det än att ljuga mer. Jag förtjänar inte dig, jag är inte tillräcklig och nu är det över. Jag vill inte må dåligt längre, så låt mig vara och acceptera mitt beslut. Jag kommer inte ersätta dig med någon, men jag kommer göra det jag inte kunnat gjort medans jag haft dig och det är att leva.

Ni får vara arga på mig, det får ni men jag tänker inte ödsla energi på detta längre för det finns viktigare saker att lägga ner den på. Jag ska gå ut skolan med ett leende och lämna det förflutna så som jag vill lämna det. Du har alltid funnits för mig och jag har aldrig funnits på dig så som man ska och inse verkligheten nu - jag är inte någon bästa vän. Detta tar inte bort mina känslor, oavsett vad du tror. Jag har sårat dig för många gånger och nu får det vara nog. Jag är inte bra, inte för dig.

Jag tror jag inte riktigt bearbetat klart allt som jag varit med om än. Har nyligen pratat om uppmärksamhet, självkänsla och att triva med sig själv i en diskussion som jag och mina vänner hade. Det slog mig, att jag förtjänar min uppmärksamhet jag får. En uppmärksamhet får jag för min sexuella läggning, vilket jag inte kan rå för. En är för mitt goda utseende och många av ni som läser min blogg tror att jag skriver för att andra ska tycka synd om mig men så är det inte. Det är en bearbetning för mig och jag vill endast hjälpa andra, jag bloggar 60% för mig själv och resten för er, som har varit med om liknande saker.

Jag ska berätta en sak, jag gick med luva varje dag i skolan i 2 år. Jag gick inte till matsalen för det var den värsta platsen på jorden som jag visste existerade. Jag gick med en röd tjocktröja på vintern, på sommaren och jag tog aldrig av mig luvan för jag skämdes över den jag var, jag skämdes över mitt utseende.

Jag blev självklart mer mobbad över det, hur snyggt är en röd luva liksom? Det är därför mitt självförtroende är på topp idag då jag jämför mig med hur jag såg ut förr. Jag är smoking hot om man jämför och jag lovar er, jag får lov att jämföra mig själv.

När jag skaffade en vinterjacka och kom till min "avdelning" på skolan så började ALLA applådera. Förstår ni vilken känsla det var för mig? Det var pinsamt, men det var ändå en situation jag själv satte mig i. Jag gick med LUVA, fattar ni? Jag skämdes så jävla mycket och lärarna fattade inte ett skit. Sofiedal hette skolan som jag gick på och det gjorde mitt liv till ett helvete, både eleverna men också lärarna.

Därför kan jag säga att jag förtjänar min uppmärksamhet och jag tycker om den och jag är i behov av den. Det kanske inte ni är men det är så jag är och jag står för den jag är.

Uppmärksamhet för mig är inte när alla kollar på mig, tycker om mig och säger att jag är snygg. Uppmärksamhet för mig är när folk respekterar mig, lyssnar på vad jag säger, ger mig komplimanger ibland och tycker om mig. Jag lovar, jag förtjänar det goda jag har idag.

Den 11 december 2010 var jag hos en kille som jag träffade för tillfället. Vi var hos honom och det var på kvällen, han somnade och jag var jättetrött men eftersom han skulle upp tidigt så sov jag hemma istället. Han frågade om jag ville sova kvar men jag sa nej. Jag tog fyran därifrån och bytte till tolvan på stan. På bussen vid stan ser jag hur M.T är jättefull och sätter sig bredvid mig, tar på mig och lägger handen på mitt lår och uppåt. Jag visade tydligt att jag inte ville men det hjälpte inte. M.T klämde så att det gjorde ont och jag fick panik, jag kunde inte kliva av bussen för han satt för, jag var längst in. Jag kunde inte andas men jag lyckades komma bort från honom och han jagar mig hem, jag får panik och ringer Emelie och sen ringde jag polisen men inte i syfte att jag skulle anmäla utan att jag ville att M.T ville komma hem ordentligt. Men han var "vilse" och var jättefull, därför ringde jag. Vad skulle jag göra? Jag kände ju M.T lite smått, eller vi visste vilka varandra var. Tillslut blev det rättegång, han blev skyldig och åkte på rejäla böter och fick betala skadestånd gentemot målsägande. M.T förnekade allt och han dömdes till sexuellt ofredande.

Jag kan idag inte se honom, jag kan inte åka buss och sitta vid platsen jag satt, jag får flashbacks men jag har kommit över det fort och jag har insett att man måste gå vidare för att kunna må bra. Alla har sitt val och jag väljer att må bra.

Enligt lag får jag berätta vem du är, inför alla eftersom Sveriges lagar lyder: "Om domstol har dömt dig skyldig till brottet är du skyldig, och inget är sekretessbelagt."