Det var idag, min dag, den bästa dagen i hela mitt liv, då världen stannade upp, då allt gick i slowmotion, då turen var på vår sida, då jag och Christine bevisat för Gudarna där uppe att vi har tålamod och vi har klarat av alla utmaningar och prov vi satts på dessa dagar vi letat efter pappa.

NU HAR JAG ÄNTLIGEN TRÄFFAT MIN FINA UNDERBARA BÄSTA PAPPA SOM JAG ÄLSKAR MEST PÅ DENNA JORD. DET VAR DEN MEST UNDERBARASTE STUNDEN JAG NÅGONSIN UPPLEVT. JAG KOMMER BERÄTTA ALLT I DETALJ SEN NÄR CHOCKEN HAR LAGT SIG!!!! ÅÅÅÅÅH VAD GLAD JAG ÄR NU. PUSS PÅ ER!

Den här dagen har varit ganska omtumlande, full med känslor och nya upplevelser. Idag har vi varit överallt, vi har cyklat återigen väldigt mycket och på två dygn har vi alltså cyklat cirka 5 och en halv mil! GI metoden, släng dig i väggen. Vi har cyklat till Rosengård, vi har varit över hela Malmö men inte fått några bra resultat. Många har önskat mig lycka till och så, men det är inte slut. Imorgon kör vi igen!

Kom som sagt i natt till Malmö där Christine stod och väntade på mig och vi klickade direkt kan jag säga. Kom hem och vi pratade i timmar, ända till klockan var runt 02.00 men sedan var det dags att få sig lite sömn. Redan på morgonen märkte jag något konstigt, jag hade en dröm om pappa. Jag drömde att jag var i hans famn och jag var rädd, livrädd men ändå hade jag en känsla av trygghet och det var så verkligt. Han pussade på mig och jag var lyckligast i hela världen. Jag vill gråta, men kan inte gråta.

Dagen började med att jag tog en cigarett i värmen och ringde ett akutnummer till Socialtjänsten här i Malmö angående en lag som heter LVM. Den lagen handlar om vård av missbrukare, alltså om tvångsbehandling för pappa. Men det gick inte så bra, det som Socialen nämnde var att det krävs att levervärderna ska vara väldigt dåligt, alltså att han ska vara väldigt döende. Han gav rådgivning om att vi borde göra en polisefterlystning på honom vilket vi bestämde oss att sedan göra.

Därefter cyklade vi ner till Stadsmissionen för att ta en fika och höra efter var pappa kunde vara, vi fick lite trådar som vi kunde gå på. Efter så cyklade vi till polisen och sen till polisen igen då vi fick rådgivningen att åka till en annan station. Där hade vi möte med en väldigt snäll polis i cirka en timme som gav oss en del att gå på men tyvärr kunde vi inte göra en efterlysning på pappa!

Efter så träffade vi City Skåne som är en tidningsredaktion, tack vare henne kunde detta ske, är otroligt tacksam till reportern. Efter det (Många efter i texten men det får vara) gick vi och åt, cyklade därefter till parken för att leta, sedan hem och lämna cykeln, sedan gick vi till parken och hämtade en ny cykel. Sedan dess har vi cyklat runt.

Känslorna har varit i en låda i min kropp, det enda jag har fokuserat på är var han kan vara. Jag har sett många missbrukare i dag och alla var hemlösa. Det var sorgligt, men om man är snälla mot dom så är dom helt underbara! När jag presenterade mig som Morgan och sedan berättade att jag var pappas son så blev alla chockerade och alla berättade något positivt om honom. Det var att han hade talat gott om mig, att han var lik mig, att han har en fin son och bara positiva saker. Jag fick möjlighet att ställa frågor och ha en riktig diskussion med en missbrukare om hur DOM känner och det kändes bra. När vi sedan träffade ett gäng så presenterade jag mig och hon sa, NEJNEJNEJ! Jag såg ut som ett frågetecken ända tills hon sa att han precis gick. Vi åkte och letade men fick inge resultat. Vi får se imorgon! Efter att ha cyklat TRE mil på tre olika cyklar så ska det bli skönt att sova.

Anonym:

Håller absolut med dej att man ska donera blod om man bara kan.Har donerat blod flera gånger och det tar inte lång tid för att hjälpa en medmänniska.Tyvärr äter jag psykmediciner och får inte nu donera blod. Läste att du varit deprimerad.Tar du mediciner och vad är din inställning till mediciner?Räknar du dej som frisk nu och hur gjorde du för att bli det?

Svar: Hej! Bra att du har donerat blod, det behövs! Ja, det stämmer att jag varit deprimerad, många gångar och väldigt många år. I och med att jag varit mobbad, jag har haft bulimi, blivit misshandlad, haft dålig självkänsla, blivit misshandlad igen, ångest, oro, rånad, hotad, misshandel igen osv. så tog aldrig ångesten slut innan jag ens hade bearbetat färdigt en händelse. Det var väldigt jobbigt flera gånger, men med rätt omgivning skulle jag säga gör mycket. Jag har haft många vänner, men inte många nära. Mina vänner har slukat min energi och har satt mycket press på mig, jag sa faktiskt ärligt talat upp kontakten med MÅNGA vänner som jag hade, för jag klarade inte av deras press. De ville ses hela tiden och blev sura om jag sa nej. Så ska inte en vän vara, vill skänka dig ett motto som alla borde ha med dig: En vän är någon som man inte behöver se på några veckor, eller höras på några veckor - men när det väl blir att man pratar eller ses så är en ÄKTA vän som om det inte vore något konstigt. Förstår ni hur jag menar? :)

Men i mina mörkaste stunder åt jag Sertralin (antidepressiva läkemedel), Atarax (ångestdämpande och god effekt på sömnproblem)  och Imovane (sömnläkemedel). Imovanet och Ataraxet var INTE min grej, så nu har jag ätit sertralin i många år och det är ett läkemedel jag rekommenderar. Den goda effekten kommer efter cirka en månad/eller flera månader och tillsammans med läkemedel, terapi och god omgivning så lyckades jag klara ur mig depressionen.

Idag mår jag utmärkt, men äter dock sertralinet fortfarande men INTE för depression utan för OCD (tvångstankar och tvångshandlingar). Många har en negativ inställning till läkemedel men jag tänker på så vis att vad har man att förlora? Alla människor förtjänar att må bra, därför tycker jag att man ska kombinera läkemedel med terapi.

Lycka till! :)

Nu har jag sett min pappa, på bilder genom iPhonen skickad till mig från Christine. Jag trodde pappa skulle se mer sjuk och avmagrad ut än vad han gjorde. Är så glad. Är chockad. Är glad, så glad.

En underbar människa ringde mig idag, för ungefär en halvtimme sedan. Hon heter Christine och bor i Malmö. När hon sa till mig, "jag ska hjälpa dig hitta din pappa, du behöver det och han behöver det" så brast tårarna ut i skolkorridoren. Jag hoppas, nu hoppas jag.

Now and then I think of when we were together
Like when you said you felt so happy you could die
Told myself that you were right for me
But felt so lonely in your company
But that was love and it's an ache I still remember

You can get addicted to a certain kind of sadness
Like resignation to the end
Always the end
So when we found that we could not make sense
Well you said that we would still be friends
But I'll admit that I was glad that it was over

But you didn't have to cut me off
Make out like it never happened
And that we were nothing
And I don't even need your love
But you treat me like a stranger
And that feels so rough
You didn't have to stoop so low
Have your friends collect your records
And then change your number
I guess that I don't need that though
Now you're just somebody that I used to know
Now you're just somebody that I used to know
Now you're just somebody that I used to know

Now and then I think of all the times you screwed me over
But had me believing it was always something that I'd done
And I don't wanna live that way
Reading into every word you say
You said that you could let it go
And I wouldn't catch you hung up on somebody that you used to know...

But you didn't have to cut me off
Make out like it never happened
And that we were nothing
And I don't even need your love
But you treat me like a stranger
And that feels so rough
You didn't have to stoop so low
Have your friends collect your records
And then change your number
I guess that I don't need that though
Now you're just somebody that I used to know

Somebody (I used to know)
Now you're just somebody that I used to know
Somebody (I used to know)
Now you're just somebody that I used to know
I used to know
That I used to know
I used to know

Somebody...

Har precis fått höra i dag av en redaktion, att min pappa har nu åtalats för flera stölder och olaga intrång. Huvudförhandlingen sker i början av maj.. Har fått ett nummer till advokaten så hoppas på det bästa nu. :( ♥

God dagens alla läsare, jag har precis kommit hem från jobbet! Lika stressigt som vanligt, men är man en stresstålig person och en som tycker om en sådan miljö är det ju inga problem alls. Som ni har märkt har jag skrivit om min pappa en del i bloggen nu och i dag fick jag ett telefonsamtal från Malmö. Det var en tidning som vill skriva en artikel om mig och min pappa och att han ska höra av sig om han ser artikeln så vi hoppas på det bästa. Den kommer förmodligen komma ut på torsdag men vi får vad resultatet blir.

Att förlåta och glömma är både svårt och jobbigt. Det tar mycket tid, först ska man bearbeta det som hänt och att ens vilja tänka på ärren man har kvar i hjärtat är en process i det hela. Ja, jag talar naturligtvis om min pappa. Han har sårat mig och lämnat mig, jag har hatat honom och jag har älskar honom, bokstavligen. Men jag har förlåtit honom, för det är inte så min pappa är. Jag har inte glömt, men jag har förlåtit och anledningen till varför jag vill ha kontakt med honom är för att jag vill bearbeta allt klart innan han dör. Dö gör alla, men jag vill inte att han ska dö med droger i sin kropp medans jag fortfarande har så mycket jag vill säga till honom. En kram skulle betyda allt, eller ett telefonsamtal. Bara ett litet samtal, jag saknar min pappa så mycket.

Att ständigt oroa sig för vad du skulle säga när jag vill berätta vem jag egentligen är, att jag är gay. Du förtjänar att veta, men du förtjänar inte att döma mig. Att ständigt oroa sig för om du lever eller inte, att ständigt oroa sig för var du är, om du är hungrig eller om du ens tänker på mig. Har du glömt bort min födelsedag? Vet du ens att jag fyller 20 år i år? Min högsta önskan är att du ska se mig ta studenten i sommar.